"I Myggans vänkrets" 1987

Under fyra säsonger 1979-87 sändes TV-serien "I Myggans vänkrets". Det var ett underhållningsprogram om svensk revyhistoria med nöjesdoktorn Uno "Myggan" Ericson som ciceron. Här vältrade man sig i nostalgi, minnen och gamla kupletter framförda av olika gästartister. Vid Myggans sida fanns den sjungande värdinnan Cilla Ingvar.

Inför den sista omgången 1987 skrev Cilla dagboksanteckningar både före, under och efter inspelningsarbetet. När det var dags för TV-sändning publicerades hennes anteckningar i en artikel i tidskriften Röster i Radio-TV. 

Juni 1986:

Myggan ringer en helg när jag är på landet och meddelar att det är dags igen, fyra program ska det bli, fort drar han en lista på "mina" kupletter och skissar programmets teman. Han har två telefon-jag: idag fattar han sig kort, informerar bara. Men jag blir glad, väldigt glad faktiskt. Tänk att det är fyra år sen sist!

Oktober 1986:

Stort brunt kuvert kommer från Göteborg med noter och texter. Äntligen - och vilka underbara visor. Nästan alla med Karl Gerhards texter, somliga känner jag till, andra är alldeles för nya för mig, en har jag hört förut. Hur mycket har Myggan i sina samlingar egentligen? Förväntan växer under veckorna allteftersom jag långsamt lär känna orden och tonerna. 

November 1986:

Stig Holm ringer punktligt, som den klaviaturens konung han är, på dörren överenskommen måndagsmorgon. Femton kors är ingenting för honom, lekande elegant flyttar han sig, och mig, mellan olika tonarter. När han går, efter nästan tre timmar, är jag sprickfärdig. Så mycket musik på en gång: jag får svårt att somna. 

26 november 1986:

Fakirflyg i ottan till Göteborg. Grus i ögonen men vad gör det? Vi träffas på plats i TV-huset: producent (kärt återseende med Arne Lifmark som producerat Vänkretsarna alltsedan starten 1979), scripta, kläder, smink, rekvisitör, skådespelare och så Myggan förstås. Två nyheter: vid flygeln Bodil Sjögren, som arbetat med liknande Myggan-program på stadsteatern samt i studion en liten publik. Hjälp! Inga ödsliga cafébord väl, som sällan ser naturliga ut, nej vi får se en modell med scen och hur publiken skall sitta på amfiteatervis. Det liknar en liten mysig bio, i modell i varje fall.

Dagen annars viks åt repetitioner. Myggan, i röda byxor från Paris, stryker längs väggarna och tittar i golvet. Men mej lurar han inte. "Tonande -s i Ersatz! Steffensen, inte -son! Är tempot verkligen det rätta?"

Myggan och Cilla Ingvar.

5 december 1986:

Televisionens nya klädförråd på Gärdet i Stockholm är stort, imponerande, i fräscha arkitektmodefärger men ger ändå Kafka-känsla: långa korridorer utan en människa. Evy Abrahamsson från Göteborg och jag går vilse i trapporna. Provar karlkläder, aldrig trodde jag väl att en kostym som Peter Harryson haft skulle sitta på undertecknad, byxorna måste dock sys in betydligt, förlåt Peter. Sven Rex nålar och trollar. Evy har mycket att stå i, hon skall ordna prylar till Sparvöga och Vi i femman samtidigt. 

Så till hattmakaren Mark Eriksson, i hans trevliga verkstad: problemet gäller en båthatt. Ingen vanlig amiralsdito utan just - en båthatt, med rigg och allt. Vi tror vi löser uppgiften, i varje fall själva skrovet. Så ut på stan för att söka vårkläder, i kyla och julrusch. Rätt hopplöst. 

16 december 1986:

Bodil i Stockholm hela dagen. Vi repeterar, visa på visa. Hon spelar in kompet till de marigaste kupletterna, vers efter vers, jag mimar bredvid. De ovärderliga banden för repetition i ensamhet, de väntar inte, varsågod och dra på med texterna bara. Jätteskönt. Trots att det bara är andra gången som vi arbetar ihop tycker vi att vi känt varandra "alltid". Bodils goa väsen och glada bruna ögon blir en tillgång för programmen.

7-8 januari 1987: 

Åter till Göteborg. Vargkyla men so what? Åter repetitioner. Det märks, på alla, att inspelningarna närmar sig. Klädprovning förstås, båthatten som sig bör riggad i sjöfartsstan är fantastiskt fin, kragknappar, rätta strumpor, stämmer nagellacket, kan vi sänka den tonarten, var är Arne? Kan Salle greja guldfärg i en hink, var är Arne? 

21 januari 1987:

Packar för Göteborg, de där flickorna därnere är så eleganta på jobbet så man undrar vad de klär sig i till fest? Känner mig välkommen på det Stora hotellet, blir inte alls arg över frukt på rummet och lite lyx i badrummet.

22 januari 1987:

Samling klockan 10, i studion klockan 13-21, bandning av programmet med Danmark som tema. Myggan upptäcker att den beräknade sändningsdagen är 17 maj. Norges dag: det går ju inte an. 

Skall jag denna dag lyckas locka fram Myggans frustande privatskratt under själva bandningen - men nej, jag förbrukar det uttänkta krutet för tidigt, under repetitionerna dumt nog, och då kan han skratta. Minns Stefan Ljungqvists replik från ett tidigare tillfälle: "Stå inte där och garva Myggan, du förstör din image."

Oro i församlingen. Vanja Blomkvist från stadsteatern har tappat bort sin röst, hur ska det gå med morgondagens inspelning?

23 januari 1987:

Nej, Vanja har fortfarande talförbud, dagens bandningar måste ställas in, publiken återbudas, bland annat via lokalradion. Flyger hem till Stockholm för att pendla åter söndag kväll. 

26-27 januari 1987:

Ett program per dag. Stämningen är god. Avspänd men målinriktad. Vi har väldigt trevligt. Det skall handla om de gamla Taggen-revyerna och där kommer Staffan Tjerneld, direkt från Landvetter. Christel Körner och Sven Angleflod från stadsteatern skall göra några fina Tjerneldnummer från förr, visor som genom Myggans kärlek till uppgiften nu får möta en ny publik.

Det sorlar i korridorerna bort mot bandningstid: studiopubliken samlas, lite lagom trevligt finklädd - man kan ju komma med framför kameran. Myggan och Siw Larsson, studioman, värmer upp med småprat, så signalen från Siw: Tystnad! Bandet går! och nog blir det tyst, inte en andning...

Sen supé med Staffan och Myggan, de berättar massor, det börjar kännas som i gamla dar, på direktör Karl Gerhards tid, när Cirkus fanns. 

Nästa morgon som vanligt i sminket under Lisen Holmqvists flinka fingrar. En karl kan ges kulör på en minut men vi flickor behöver mycket ömhet. Och vi får det - sminköser är goda psykologer. Idag skall jag nästan bara vara karl (Harrysons brallor kliar förfärligt) och uppbära kragknapp, vilken löjlig pryl, typiskt skämtobjekt. Myggan tror att han under pågående bandning också kan redigera två artiklar om Jugoslavien i bakhuvet men tar sig samman. 

28 januari 1987 - sista dagen = Karl-dagen

Från hotellfönstret ser jag ner på platsen för gamla Cirkus. Åh, att det revs... Aurora stiger chockrosa som en revyfinal över Kortedalabergen, det är -20°.

Vanja, med friska stämband, är glad igen. Hon syns späd i Sven Tjuslings frodiga famn, men skenet bedrar: där finns mycket energi. Svensk göteborgska är inte till att motstå, det är så det ska låta. 

Sista bandningen kunde gått bättre, men så är det alltid. Klockan 16 är det oåterkalleligen slut, kramar och hemskt mycket hej, jag flyger hem och Myggan avreser till sin vän furstens Monaco cirkusfestival. 

29 januari 1987:

I Stockholm: svår separationsångest - var äro de, alla mina vänner? Man lever med de där visorna i månader och så pang är det slut. Som att springa mot en vägg. Nu är det bara att vänta - till 3 maj. Det känns konstigt. Fjärran, och ändå nära.

Se även:

Den oemotståndlige Ernst Rolf