Nöjesvirveln

I januari 1970 slog Kar de Mumma upp dörrarna till sitt revyhus på Folkan. Precis som så många gånger tidigare var Hasse Ekman regissör för lustigheterna. Ur innehållet minns man gärna den fina dialogen mellan Stig Järrels Östermalmspensionär i pälskrage och Rolf Bengtsons gormande snötakvakt "Snitsar´n från Söder". De båda förbrödrar sig snart i gemensamma intressen och värderingar. Rolf Bengtson användes flitigt i revyn, han sjöng om "Maxwells silverklubba" och gjorde även en frustande parodi på Tom Jones.  Järrel gjorde ännu en av sina utmejslade satkärringar. Som alltid dök Fibban Karlsson upp strax före revyfinalen. Den här gången serverade han svidande sanningar om den svenska UD-hjälpen, om de tre vise männen Palme, Nilsson och Wickman som tillber stjärnan i öster om Alva Myrdals offervilliga ädelmod att i jämlikhetens intresse ta emot hög lön för att kunna betala en så mycket högre skatt. Nykomling i ensemblen var Charlie Elvegård som gjorde en elak pa

F olkan vid Östermalmstorg i Stockholm var en teater med gamla anor, den byggdes 1856 på inrådan av Georg Albert Müller och hette från första början Ladugårdslandsteatern. Den blev senare påbyggd, kallades en tid på 1870-talet för Bijouteatern och där spelades främst lustspel. Även mer dramatiska verk fanns på repertoaren, bland annat fick "Kameliadamen" sin svenska urpremiär på teatern 1872. I början av 1880-talet användes teatern för helt andra ändamål. På en minnestavla som fanns på Folkans fasad stod att läsa: "Den 28 december 1882 hölls i detta hus, dåvarande Ladugårdslandsteatern, Frälsningsarméns första möte i Sverige". Några år senare fick Frälsningsarmén en mer varaktig lokal och så småningom bytte Ladugårdslandsteatern namn till Folkteatern.  Carl Lund, som var teaterdirektör under 1800-talets sista decennium bjöd huvudsakligen på operett och lustspel. Mer seriösa inslag blev det under August Falcks tid i början av 1900-talet, då spelades bland ann

På 1930-talet stod friluftsteatrarna i blom. I Stockholm fanns ett flertal scener: Skansenteatern, Söders friluftsteater i Vitabergsparken, Vanadislunden, Bellevue, Klippan och Tantolundens friluftsteater.  Här kunde man se publikfavoriter som t.ex. Thor Modéen, Julia Caesar, Rut Holm, John Elfström, Ludde Juberg och Dagmar Ebbesen.  Man spelade verkligen bland buskarna med himlen som tak. Scenbilden var enkel och bestod oftast av två stugor och en grusad gårdsplan emellan. På repertoaren stod folklustspel som "Bröderna Östermans huskors", "Folket i Skinnarviksbergen", "Värmlänningarna", "Söderkåkar"...   Handlingen var enkel och okomplicerad, så även om en del repliker gick förlorade av suset i trädkronorna eller andra ovidkommande ljud kunde åskådarna ändå hänga med i händelseförloppet. Här fanns de självklara karaktärerna: den argsinta ragatan, gubbarna som tittade lite för djupt i brännvinsflaskan, polisen som var tryggheten i kvarteret,

"Jag vill träffa Mjosov" är något så ovanligt som en rysk fars. Valentin Katajev skrev den här satiriska  pjäsen redan på 1930-talet men den fick sin urpremiär först 1946. I Sverige upptäcktes pjäsen på 1970-talet, det var Malmö Stadsteater som var först med att ta upp den på repertoaren. 1975 var det Riksteaterns tur.  Intrigen utspelar sig på vilohemmet Solrosen i Moskvas utkanter. På hemmet vilar sig byråkratfunktionären Mjosov varje söndag. En lägre tjänsteman uppsöker honom för tillstånd till köp av målarfärg. För att komma in på det berömda vilohemmet uppger han sig att vara make till en berömd traktorförerska, just medaljerad. Hon dyker givetvis upp på Solrosen, liksom hennes riktige make, liksom Mjosovs älskarinna, liksom älskarinnans man o.s.v. Det blir förväxlingar och spring i biljardrummet, in och ut ur trånga garderober och ännu trängre klockfodral... I själva verket är farsen en satirisk känga till den sovjetiska byråkratmoralen. I Riksteaterns version spe

En singelskiva med Jan Lindblad snurrar på skivspelaren i skrivande stund. "Shenandoah" heter titelmelodin och den blev Lindblads största skivsuccé. Lindblad var en framstående fågelimitatör och här imiterar han Koltrast, Taltrast, Näktergal, Bofink, Lövsångare, Trädgårdssångare, Rödstjärt, Talgoxe, Storspov, Storlom, Gröngörling och Lärka.  Jan Lindblads karriär som visselkonstnär startade 1951 när han deltog i Aftonbladets talangtävling med melodin "I en klosterträdgård". På 1970-talet var han en av Sveriges mest säljande skivartister. Jan Lindblad var en mångsidig herre som både kunde jonglera och gå på lina. Annars är det väl främst som naturfilmare man minns Jan Lindblad. Han brann för de vilda djurens rätt att finnas, leva och vara fria. På 1980-talet fostrade han två tigerungar som han följde tills de var fullvuxna rovdjur. Jag minns hur spännande det var att följa Lindblad i hans umgänge med tigrarna via TV-rutan. Riktigt ruskigt var det när han und

Maj Lindström var Malmös stora operettprimadonna i decennier. Hon gjorde alla de stora operett - och musikalrollerna: Dolly Gallagher Lewi i "Hello Dolly", Eliza i "My fair Lady", värdshusvärdinnan Josepha i "Vita Hästen", Sjörövar-Jenny i "Tolvskillingsoperan" och Golde i "Spelman på taket", för att bara nämna några.  Hon växte upp i Skutskär, 16 kilometer söder om Gävle, men flyttade till Stockholm redan som 11-åring. I ungdomen jobbade hon som bodbiträde i små kvartersbutiker på Söder för att finansiera sina sång - och danslektioner. 1944 blev hon antagen till Calle Flygares teaterskola och samma år fick hon sitt första engagemang på Malmö Stadsteater.  Nästa anhalt blev Stora Teatern i Göteborg där hon stannade i sju år och blev Storans primadonna. Liten, slank, rödhårig och mycket ambitiös förtrollade hon publiken i den ena rollen efter den andra. Hennes mångsidighet gjorde att hon hamnade i Tyskland i slutet av 1950-talet. Tysk

"Publiken skrattade så den nästan dog" konstaterade Göteborgs-Posten efter premiären på farsen "Panik på kliniken" på Lisebergsteatern i Göteborg hösten 1993.  Pjäsen är en av Ray Cooneys många skrattpiller och heter i original "It Runs in the family". Handlingen tilldrar sig på ett sjukhus där en överläkare efter 18 år får veta att hans utomäktenskapliga äventyr med en undersköterska resulterade i en son. Naturligtvis dyker sonen upp på sjukhuset samma dag som överläkaren skall hålla ett viktigt föredrag på en stor läkarkongress. Sedan följer den ena lögnen efter den andra, missförstånden och förvecklingarna blir allt värre. Överläkaren jagas av sonen, som jagas av polisen. Från andra hållet rycker hans fru och sjukhusdirektören i honom, samtidigt som några kolleger repeterar ett julspex.  I Hagge Geigerts bearbetning utspelades handlingen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Puck Ahlsell spelade den ledande rollen som den stressade överläkaren. Ulf Doh