Nöjesvirveln

"Jungfruburen" är ett av de mer djärva tilltagen i operettens historia. Den bygger helt och hållet på melodier av Franz Schubert och med Schubert själv och hans vänner som huvudpersoner i handlingen. Det är alltid befarat med viss risk att skildra en stor musikers levnad men operettmakarna Willner och Reichert lyckades väl. "Jungfruburen" eller "Das Dreimädlerhaus" som den heter på originalspråk hade urpremiär på Raimundteatern i Wien 1916 och sattes samtidigt upp i Berlin varefter den fortsatte sitt segertåg över kontinentens främsta operettscener. Birgit Cullberg regisserade "Jungfruburen" för Folkparksteatern sommaren 1956. I rollen som Schubert sågs Börje Backstad. Hannerl, wienerflickan som han förälskar sig i, spelades av det nya operettfyndet Berith Bohm.  Expressens Alf Thoor bevittnade turnépremiären i Eskilstuna: "Det var Birgit Cullberg som stod för regin, och hon tycker alldeles tydligt om Schubert. Hon har gjort en föreställning

"Behärska dig kvinna" var namnet på en lätt och luftig engelsk musical comedy, en ordkonstellation som ganska fritt översattes till farsoperett med speciell betoning på första stavelsen. Det var 1941 som "Behärska dig kvinna" - eller som den hette i original "Lady Behave" hade urpremiär på His Majesty´s Theatre i London med Stanley Lupino i huvudrollen. Stycket utspelar sig i filmmiljö bland skådespelare, statister, regissörer och författare. På China i Stockholm spelade Nils Poppe den komiska huvudrollen som filmstatisten och stuntmannen Tony Merrick. Han drömmer om att få sitt genombrott samtidigt som han förälskar sig i den sköna filmskådespelerskan Bonnie Drew, gestaltad av Annalisa Ericson. Det var en stjärnspäckad ensemble som samlats på China. Lauritz Falk spelade en filmcharmör, Karl-Arne Holmsten en filmförfattare, Wenche Foss en stand-in. Rune Halvarsson var en kolerisk filmdirektör och Sigge Fürst en blodtörstig gangster. Farsoperetten gavs 95 g

Skådespelaren och entertainern Jan Malmsjö fyller 90 år idag. Grattis! Redan som fyraåring stal han scenen för sina föräldrar, det skånska dansparet Fritzi. Första riktiga rollen var som piccolo med en enda replik: "Fy fan, vilket sällskap!"  Då var han åtta år.  Så småningom blev det utbildning vid Dramatens elevskola. Där vann han en ryktbarhet som killen som försökte tala mer likt den store Gösta Ekman än Ekman själv någonsin gjort. Idag räknas Malmsjö som en av våra mest mångsidigaste skådespelare, utrustad med en enorm begåvning bakom alla maneren och gesterna. Redan i slutet av 1950-talet lade han publiken för sina fötter som kabaréartist och underhållare. Rollen som Lilleman i "Stoppa världen - jag vill stiga av" på Scala 1963 blev ett ordentligt genombrott. Framgången blev så stor och påfrestande att han faktiskt ville stiga av och tog sig därför ett sabbatsår.  Han blev veckopressens favorit som talade ut om sina kvinnor, sorger, drömmar och sin mångalenska

Willy Russells komedi "Färdknäpp" handlar om två grannfamiljer i ett radhusområde utanför Liverpool. Dennis som ska fira sin 35-årsdag får spader. Han har tröttnat på det inrutade radhuslivet och bestämmer sig för att rymma. Samtidigt vilar ett orosmoln över området. Vandaler har slagit sönder alla trädgårdsstatyer, som naturligtvis alla har, samt klottrat på husväggarna.  "Färdknäpp" med sin dubbeltydiga titel hade först premiär på Scalateatern i Stockholm för att sedan flyttas till Lorensbergsteatern i Göteborg.  Dan Ekborg spelade huvudrollen som den krisande Dennis. Suzanne Ernrup spelade hans hustru. Grannparet gestaltades av Peter Harryson och Pia Green. Olle Ljungberg svarade för både regi och scenografi. Suzanne Ernrup och Dan Ekborg "Färdknäpp beskriver osofistikerat och underhållande en samtida verklighet som är påtaglig för en välavlönad medelålders generation. Russells avsikt är att få publiken att få syn på sig själv, pekpinnarna är lämnade därhän

"Det finns knappast någon ung skådespelare här i landet som har större ormtjusartalang än Ernst-Hugo Järegård. Med stryktäck elegans kan han slå sig ner på sufflörluckan och betrakta publiken med ett roat leende utan att säga ett enda ord. Vad ska han med repliker till? Han kan domptera publiken ändå!" Orden är hämtade ur Urban Stenströms recension i Svenska Dagbladet gällande "Pappa Marojes pengar" som hade premiär på Göteborgs stadsteater 1960. Denna jugoslaviska 1500-talskomedi handlar om en köpmansson från Dubrovnik som åker till Rom för att sätta sprätt på pappans femtusen dukater. Där hittar han en älskarinna som sluter honom till sin fylliga barm, förskönar sig med dyrbara smycken - på hans bekostnad förstås - och låter sitt bankkonto växa. Då kommer pappa Maroje själv för att rädda om inte sin son så åtminstone sina pengar. Tursamt nog träffar han på tjänaren Pomet som kvickt fattar situationen och ser möjligheter att utnyttja den för sin egen herres räkning

"Första, andra och tredje. Har ni bestämt er för nu schlår jag! PANG - där gick gungstolen te damen oppe ve uthuset. Tack schka du ha döh!" Kommer ni ihåg när Karl-Erik Eriksson höjde sin klubba på Skansen? Då höll hela Sverige andan. Det enda som hördes var prasslet av plånböcker. Plus bud och överbud i expressfart. "Auktion" på Skansen var en riktig sommarattraktion under några år på 1970-talet. Idén till alltsammans kom från Georg Eliasson. Ingen trodde förstås på att man skulle kunna göra ett sånt TV-program, men producenten Runo Edström gav sig ut i landet för att hitta "rätt" auktionsutropare.  I Värmland hittade han riksdagsmannen, folkpartisten, missionsförbundaren och auktionsutroparen Karl-Erik Eriksson. Han var lokalkändis hemma i Arvika, men nu blev han känd för hela svenska folket. Olle Björklund presenterade Karl-Erik som "Mannen som kan förtrolla hela Sverige, mannen som hör dubbla bud när det går över tusen kronor." Att denne Erik

Barbro Sjöberg från norrländska Råneå hade tänkt sig att bli flygvärdinna, men kärleken till musiken tog överhanden.  I tonåren flyttade hon till Göteborg där hon slog sig ihop med fem andra flickor och bildade gruppen Julie Cockforster. Namnet hade de sett på en tunnelbanestation i London.  I två och ett halvt år spelade de på popgalor. Orkestern Five Sweeds blev nästa steg i karriären, med dem sjöng hon i tre år.  Five Swedes var populära även om en eftertraktad svensktoppsplacering uteblev. Dom testades till listan men hamnade på en elfteplats, precis under strecket. Barbro hade även otur med låten "Eviva Espana". Hon var faktiskt först med den i Sverige. Melodien hade hon fått från Tyskland, hon skrev själv en svensk text till den. Hon trodde att hon var ensam om låten och gjorde sig därför ingen brådska med att spela in den på grammofonskiva. Men även Sylvia Vrethammar hade fått tag på den och hennes inspelning blev en dunderhit.  Barbro fortsatte att glädja publiken med